Under min uppväxt i Borgå hörde jag aldrig ens talas om Pride, och då är det inte ens 10 år sedan jag gått grundskolan. Det fanns helt enkelt inte på kartan att det kunde finnas något gott eller normalt i att förknippas med sexuella minoriteter och könsminoriteter. Ord som homo och lesbo var skällsord, skällsord som också jag har använt i bred utsträckning så gott som hela min skoltid. Utan att ens ha tänkt tanken att det finns någon större innebörd i vad vi sa eller hur vi sa det, eller för den delen att det hade något att göra med identitet och att uttrycka vem man är.

Därför berördes jag så väldigt starkt när jag kom tillbaka till min hemstad och gick i paraden under Borgå Pride för ett par år sedan tillsammans med tusentals andra. Samma känsla fylldes jag av då jag senare besökte Lovisa Pride, där flera hundra deltagare påminde om att budskapet om att få finnas, synas och behandlas jämlikt är lika relevant där som på alla andra orter.

Speciellt åsynen av mina före detta lärare i hälsokunskap och engelska, ledaren för mitt skribaläger och en präst som besökte otaliga av lågstadiets morgonsamlingar värmde djupare än jag kan beskriva med ord. Tänk om jag hade vetat då redan att det fanns så många trygga vuxna omkring mej som vågade öppet stöda mångfald och alliera sej med oss regnbågsunga. Tänk om det hade funnits en Pride-parad redan då, där jag kunde ha sett hur många, och vem alla, i min hemstad som vill ge plats och göra världen jämlik för sexuella minoriteter och könsminoriteter.  

Det har hänt massor på 10 år, och jag vågar tro och hoppas att både skolorna i Borgå och andra platser hela tiden blir tryggare och tryggare rum för regnbågsunga och -barn, och också för vuxna och familjer på regnbågsspektrumet. Ändå vet jag att vi är långt ifrån färdiga, och Pride ger oss varje år en chans att lära oss nytt, påminna oss om vad vi kan göra för jämlikhet i vardagen, och visa åt omvärlden att också jag är en pålitlig allierad.

Pride är för alla, för hela samhället. Pride är ett svar på ett problem och en fest för att fira framgången. Pride är en demonstration, och en väsentlig del av budskapet är att här är vi: både vi som själv hör till en minoritet, och våra allierade cisheterovänner. 

Själva paraden är bara en del av en hel vecka av evenemang för olika målgrupper och med olika teman, och bra så. Det ska finnas ett sätt att delta för alla, för det är bara så vi kan se till att jämlikhetsarbete och anti-diskriminering förverkligas året om, och inte bara förblir ett årligt festtal eller ett dokument i en skrivbordslåda. Nu är frågan: vad tar du med dej från årets Pride-säsong, Pride-veckan i Borgå eller evenemang på någon annan ort? Kan du dela någon insikt eller något budskap på sociala medier, i gruppchatten på jobbet eller till familj och vänner på någon annan plattform? Och vad kan du göra för att visa att du är en trygg person att prata och vara sej själv med? Bara att synliggöra kan redan rädda liv.