Hur blir vi av med gängkriminaliteten?

Några av de tråkigaste nyheterna att läsa är dom som gäller ungdomsbrottslighet och gängbildning. Nästan värre än själva nyheterna om det som skett och sker är nyheterna om vilka metoder beslutsfattare vill ta till för att tygla problemen. Jag blir mer mörkrädd av förslag som att sänka straffsrättslighetåldern än av det faktum, att när fler och fler unga mår dåligt så växer problemen med gäng och kriminalitet.

Mer straff åt dom unga är lika med mindre ansvar för samhället, för beslutsfattare. Det mest absurda är att det finns en massa forskning, både nationell och internationell, som säger att vi ska göra precis tvärtom, ifall vi vill minska på otrygghet som involverar unga och gängkriminalitet. Av alla problem i samhället är problem som gäller unga några av de lättaste att lösa, i alla fall om vi ser till forskning. Det i sej är fantastiskt: det finns en massa forskning, vi vet vad problemen är, vad de beror på, och vilka lösningar som är mest effektiva.

När unga mår dåligt, vantrivs i skolsammanhang och inte hittar sin plats i samhället skapas en grogrund för otrygghet – otrygghet framförallt för den unga som drabbas och dess närkrets. Lägger vi till socioekonomiska problem har vi redan en ganska akut situation där individen som drabbas behöver snabba lösningar, både för att få acceptans, mening och social samvaro, men också något som vardagligt och självklart för många av oss som pengar till mat och kläder.

Den här situationen är varken ovanlig eller särskilt farlig – det är många unga som hamnar utanför och många unga som kommer från familjer med osäkra ekonomiska förutsättningar. Vad som avgör är vem som presenterar alternativen: är det samhället omkring, i form av meningsfull hobbyverksamhet, trygga vuxna och stöd i skolan, (uppsökande) ungdomsarbete, olika FPA-stöd till familjen, och gratis evenemang och nödvändiga produkter? 

I många fall är det ju det som vårt välfärdssamhället gör, den bästa sortens lösningar är förebyggande. Det fina är också att samma förebyggande lösningar är en del av lösningen också då det redan gått snett, samma lågtröskeltjänster och trygga vuxna är med på vägen då också. Det är bland annat skolan och hobbyverksamheter som är centrala samarbetsparter för polis och myndigheter.

Men när vi oroar oss för unga som hamnar i gäng, och gäng som skapar otrygghet och osäkerhet omkring oss, så är det också på de här tjänsterna vi ska titta. Finns det ett brett utbud av meningsfulla saker att göra på fritiden? Har vuxna i skolan kompetensen och tiden som krävs för att bemöta alla unga? Finns det stöd för alla föräldrar, från rådgivningen till arbetsplatsen, för att möjliggöra ett engagerat och välmående föräldraskap? Har vi verkligen finansierat utbilding, ungdomsverksamhet och sociala stödtjänster tillräckligt?

Den dagen då vi med handen på hjärtat kan säga att vi gjort precis allt, som samhälle, för att ingen ung ska falla mellan stolarna, då kunde vi eventuellt återkomma till straffsrättsåldern. Men ska man tro forskning, så blir det knappast aktuellt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.