Hela mitt liv har jag bott vid havet, max en kilometer från närmaste strandlinje i Borgå och Helsingfors. Barndomsomrarna har jag fått spendera på familjens lilla segelbåt, vanligtvis kunde man påträffa oss guppande någonstans mellan Lovisa och Kimito. Idag kunde jag inte föreställa mej något annat än att leva så här, alltid nära havet. Ska jag ta en promenad, så är det självklart att välja någon av rutterna som går längs med eller till en stranddestination. Också då jag rest utomlands brukar jag fastna för destinationer vid havet och söka mej till närmaste utsiktsplats. Saltluften är lättare att andas helt enkelt. 

Det är säkert ganska många östnylänningar, finlandssvenskar och kustbor i allmänhet som kan känna igen sej i det här tankesättet – för oss är havet, och havets närhet, en självklarhet. Oavsett om det handlar om lugnande promenader, vackra solnedgångar, svalkande simturer, somrar på stuga eller båt, om yrkesliv inom fiske, turism eller transport, eller om ett sätt att färdas till vänner och familj längs finska viken eller på andra, är havet en del av livet. 

Det var först när jag blev inbjuden till min finskspråkiga frus familjs stuga i insjöfinland, och stod på färjan över ett sund i Saimen som jag insåg att två saker. Dels insåg jag att just havet inte är av så enormt stor betydelse för alla. Dels gick det upp för mej att om vi vill njuta av att kunna svalka oss med en liten simtur om somrarna i fortsättningen, så är kanske insjöarna snart det enda alternativ vi har. Det är en skrämmande tanke.

Missförstå mej rätt – numera har verkligen fått upp ögonen för det där med insjöar och älskar också svärmors sommarparadis i Saimen. Där är det också praktiskt att semestra, för vattnet är varmt men än så länge har blågröna alger aldrig synts till. Och kanske är det just därför som vistelserna där sätter frågan om havets självklarhet i perspektiv. 

De tidigaste minnena jag har av somrar på havet inbegrep att vi åkte hem först när semestern var slut, men från de senare somrarna minns jag när den knastrande radion meddelade att det är blågröna alger i finska viken. Plötsligt blev det allvar i blicken och semestern tog slut i förtid. För varje år blir tiden utan alger allt kortare, och farten är märkbar och oroväckande. Det är bara en tidsfråga innan det kommer att växa upp en generation som knappt någonsin simmat i Östersjön – och det är mycket möjligt att våra insjöar går samma öde till mötes.

Havet mår inte bra, och visar det. Den goda nyheten är att det ännu finns saker vi kan göra för att rädda Östersjön. Enligt WWF har våra konsumtionsval, speciellt vad vi sätter på tallriken, störst inverkan på hur Östersjön mår. Att äta mer grönt och minska på köttprodukter har en stor betydelse, liksom att äta (lokal) vild fisk. Vild fisk är egentligen den enda produkten som inte har några som helst negativa påföljder för Östersjön, utan som tvärtom kan ha en positiv inverkan. Också klimatförändringen försnabbar förloppet av övergödning i havet, så om inte klimatåtgärderna annars lockar – gör det för Östersjön!