För ett antal år sedan pendlade jag dagligen mellan Borgå och Helsingfors, liksom väldigt många andra med jobb eller studier i huvudstaden. Under den tiden brukade jag skämta att jag bodde i bussen, jag både sov, studerade, jobbade, sminkade mej, åt frukost eller middag någonstans där mellan bänkarna. Ni kan säkert föreställa er hur uppspelt jag blev när de “nya” bussarna som togs i bruk ungefär i samma veva som mina studier i Helsingfors började kom med eluttag och wifi! 

Bussrutinerna, rutterna, tidtabellerna. Allt präntades in under ett par års tid, och jag har varit en aktiv bussresenär också efter att jag flyttade till Helsingfors. Liksom så många andra som växer upp i Östnyland har jag använt kollektivtrafiken för att umgås med vänner i Lovisa och Sibbo, och för att besöka kompisar som bodde utanför stan efter skolan – i alla lägen medveten om att bussen inte längre för tillbaka mot centrum senare på kvällen utan det gäller att hitta skjuts eller stanna över natten och hoppa på morgonbussen vars klientel består i huvudsak av elever och studeranden. 

Det är roligt att märka hur många vi är som delar “kärlek-hat”-förhållandet till försenade bussar, trafikstockning på motorvägen, en sur busschaufför eller eftermiddagsträngseln när man inte får sitta i fred och lyssna på sin podcast. Men också vilken skillnad det gör i vardagen med en vänlig busschaufför, att stöta på en trevlig bekant, goda snacks och en bra bok, eller att äntligen få luta sej bakåt mellan stolsraderna och lita på att någon annan för en (nästan) hela vägen hem. 

Så som kollektivtrafiken är uppbyggd i Östnyland idag förstår jag mer än väl att det lockar att ta bilen precis över allt. Jag ilsknade själv till senast för ett par dagar sedan när jag hoppade på min gamla vän, buss 861 från Helsingfors till Borgå och insåg att den numera körs av Onnibus som slopat studierabatten och ville ha 20 euro av mej och mitt resesällskap för en bussresa till mitt barndomshem – visst hade lockat att kunna hoppa i en bil.

Samtidigt vill jag hoppas, tro och tänka att vi har en annan framtid framför oss, lösningar som möjliggör att jobba, studera och bo på olika orter. Jag väntar med iver på den dag vi hör orden “Seuraavaksi: Porvoo – Nästa: Borgå” ur tågets högtalare, eller ens en dag då vi kan läsa nyheter om nya, utökade busslinjer hela vägen ut i skärgården på sommaren, istället för indragna linjer eller att man lyckas hålla fast vid miniminivån. 

Hur bra kollektivtrafiken fungerar är ett resultat av hur aktivt vi använder den, och hur mycket vi påminner våra politiker om att prioritera och satsa speciellt under upphandlingsprocesser – och också hur aktivt vi påverkar lagstiftningen om konkurrens och stora infrastrukturprojekt på nationell nivå. Kollektivtrafikens läge vittnar på alla sätt om vart vi är på väg: Ett levande, växande, hållbart samhälle bygger på att vi kan röra oss fritt och tillsammans.