Satans jävla helvete det har gått ett år och det känns inte ett dugg bättre. Du är lika borta, lika död, det är lika fucking tomt och ensamt och det känns lika förbannat hopplöst att ingen svarar om jag ringer. Din nummer finns kvar. Din bild finns kvar från en av många grillfester i er trädgård. Fy helvete var jävla orättvist och äckligt och onödigt för vi sörjer dig alla så förtvivlat mycket. Tiden läker inga sår den bara tvingar dej att få dygnen att gå. VITTU DE E INT OKAY. De e allt bara fel. Du skulle ju inte dö. Vi skulle ju resa. Jag skulle ju ta en taxi hem till dig när jag var för full för att åka hem men vittu du finns inte mera och det fucking suger. Du var helt för ung för att ens bli sjuk och dö skulle du aldrig. Vem fan bestämmer att det är en god idé att de värsta av varelser får leva och dom allra, allra finaste måste dö, medan vi mellanting står gråtande på jorden och kommer ingenvart för att du inte finns här. Din grav är ett så fruktansvärt patetiskt sorgligt bevis på hur fittig den här råa äckliga verkligheten är. Det gör så jävla ont att öppna kalendern och telefonen och dörren till min lägenhet där du inte ens har varit. Det är inte kiva. Det är inte bra. Det är inte ens möjligt att njuta av någonting till 100 % för någon längre stund för hur jag än vill kan jag aldrig mer berätta om dom stunderna för dig. Och hur jag än vill kommer du aldrig mer att krama mej för att hållas och stå när ni alla druckit lite för mycket och jag tycker allt är obekvämt och fittigt men det var ändå miljarder gånger bättre och jag skulle ge vad som helst för att ha en enda sekund till med dig. Den där förbannade fans sorgen gräver hål i oss alla över allt och allt vettigt rinner ut och hur vi än kämpar för att hålla varandra ihop så går det inte. Någon sa att håll ihop så kommer ni ur det här som vinnare. Men ett lag kan fan inte vinna om alla spelare inte kommer över mållinjen.

Fan. Det gick för jävla snabbt. Jävla fucking mördarcancer. Vittu. Varför.

It’s been a year since she passed away. It works. We’ve all made it work. Eat, sleep, work, try to enjoy small things in life. But in my happiest damn moments I can not help but think that I won’t get to share it with her. And it breaks my heart.

I haven’t even mentioned her to anyone in months. I’m too tired of helpless stares and awkward hugs. It hurts and apparently there’s nothing you can do about it.

We’ll always miss you. Always.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s