Valkampanjerna har vuxit explosionsartat på senare år, både i fråga om omfattning och budgeter. I valtider ska landets toppolitiker ska jonglera media, de vardagliga realiteterna i riksdag och regering, sociala media, torgevenemang, valkompasser, strategiska utlåtanden och medelanskaffningsseminarier och mycket mer. Det är lätt hänt att människan själv går vilse i den djungeln och kvar står ett tomt kampanjansikte som bollas fram och tillbaka av kabinett och kampanjteam. Inte så konstigt om framstående politiska ledare idag måste hoppa av när orken tar slut – som Nya Zeelands Jacinda Arden och Skottlands Nicola Sturgeon.

Också partifolket kräver konstant mer och bättre kommunikation av partiets frontfigurer – helst både i landskommunens lokaltidning och på TikTok. Slutresultatet blir en diskussion som handlar enbart om vad som är strategiskt smart att säga och på vilken kanal istället för det som en gång fått politikern i fråga att engagera sej i samhället och de värderingar och lösningar som hen verkligen står för. På sikt är det också en del av vårt demokratiproblem – vem blir på riktigt lite berörd och engagerade av de strategiskt uträknade och välvalda utlåtandena, i jämförelse med ärliga berättelser och givande, om än komplexa, diskussioner?

En fräsch omväxling till det här bjöd Barnens valpanel på, som ordnades av Helsingin Sanomats barnredaktion och Centralförbundet för Barnskydd på vändagen. Eftersom det var vändag bad man partiledarna berömma varandra, och inslaget var både komiskt, lite pinsamt och väldigt rörande. Det märktes tydligt att de vanligtvis så slagfärdiga politikerna kom av sej av den ovanliga frågan.. Bland komplimangerna rymdes både personliga beskrivningarna av kollegerna (en god vän, en bra typ, en tuff brud) uppräkningar av goda egenskaper för politiker (ärlig, saklig, påläst), som referenser till gemensamma politiska prioriteter (djurens rättigheter, mental hälsa, att bry sej om människor). 

Diskussionen var en stark påminnelse om hur mycket av politiken som inte syns i nyheterna och i offentligheten. I många fall vill inte alla beslutsfattare ens att man ska veta vem från de andra partierna de kommer bäst överens med, men som tur är finns de också de som i offentligheten påminner om vilka goda relationer över partigränserna som finns, och hur värdefullt det är. Att de här inte alltid syns i offentligheten hänger ihop med just den strategiska biten av politiken och hur den stärkts till en konstant närvaro av det medielandskap vi har idag – det ser inte alltid bra ut att samma människor som debatterar i TV i verkligheten också äter lunch tillsammans, pratar om barnens hobbyer eller badar bastu efter en lång mötesdag.

Alla i politiken är lika mycket människor som vem som helst annan. Folk som försöker få vardagen att gå ihop, göra ett gott arbete, räcka till på alla fronter och göra en skillnad för de saker de verkligen bryr sej om. Frågan är hur vi i vårt valklimat kunde bygga lite broar, ta ner politiken på jorden och göra den tillgänglig, så att demokratin faktiskt lever upp till sitt ideal om att det är folket som bestämmer, och vilken representant för folket som helst kan, och orkar, bli nästa politiska ledare.