Det rymdes in ännu en överraskning i vår, så jag ställer upp i riksdagsvalet!

En stund hade jag hunnit tänka att min egen plats i detta val skulle vara att stödja andra i bakgrunden. Det fick jag göra under kommunal- och områdesvalen, och få saker i min karriär har varit så givande som att se unga gröna kandidater väljas in i fullmäktigen runt om i landet.

Under de senaste åren har jag följt den nationella politiken med en växande oro. Vi har upplevt kriser i ordets alla bemärkelser, och på många sätt är detta bara början. Men vi går kommer också ur kriserna, och i dessa tider är det kanske viktigare än någonsin vilken typ av ledare som styr vårt land. 

Krisen kring mental hälsa måste få ett slut. Någonstans mitt emellan skola, arbete, pandemi, ensamhet, utanförskap och samhällsklimatet har systemet misslyckats och nu mår en hel generation dåligt. Denna trend har varit uppenbar i flera år, men lösningarna lyser fortfarande med sin frånvaro. Tjänsterna för mental hälsa måste uppdateras till det här årtusendet, för att vara till nytta oavsett hurdan nivå det är på problemen, utan stigmatisering, långa köer och svindlande höga avgifter. Samtidigt måste man också ta itu med de grundläggande orsakerna till problemet – vi kan inte bara nöja oss med att behandla symptomen när systemet är trasigt. 

Utbildningen måste lyftas mot nya höjder. Många talar om att återupprätta utbildningens glans, men även om statistiken ser mer alarmerande ut än någonsin finns det inget “bra” att gå tillbaka till. Från småbarnspedagogiken till högskoleutbildningen måste vi välja en modig, framåtblickande inriktning och säkra tillräckliga resurser – och för närvarande är vi långt ifrån båda. Målgruppens röst – barn och ungdomar, elever och studenter, utan att förglömma lärare, annan personal och föräldrar – måste stå i centrum för utbildningsutvecklingen.

Mänskliga rättigheter måste sättas i centrum för beslutsfattandet. För fyra år sedan sörjde jag över det faktum att transbarn och transungdomar slängdes under bussen på Ständerhuset för att få in translagstiftningen i regeringsprogrammet. Det ögonblicket var i sig en chockerande påminnelse om att främjandet av mänskliga rättigheter fortfarande betraktas som något för en marginell grupp, en politikens bisats. Snabbspola till våren 2023, när det regeringspartiet Centern vägrar att stå bakom ens den urvattnade version av translagen och oppositionsledaren Samlingspartiet ser en möjlighet att uppvigla rädslor och urvattna lagen ännu mer. Med dessa och många exempel från de senaste åren, bland annat sametingslagen, står det klart att arbetet för jämlikhet tyvärr är långt ifrån klart, och att det är vårt allas ansvar att hålla beslutsfattarna redovisningsskyldiga för att hålla fast vid internationella överenskommelser och respektera grundläggande mänskliga rättigheter. 

För mej går det inte att stå och se på de här frågorna från sidan. Därför ställer jag upp i riksdagsvalet 2023.