Maaliskuusta 2021 alkaen toimin lapsuuden kotikaupunkini Porvoon ruotsinkielisen paikallislehden Östnylandin kolumnistina. Kirjoitan kolumneja politiikasta, nuorista ja nykyajasta ruotsiksi noin joka viides viikko. Pääset lukemaan kolumnin myös tästä (maksumuurin takana).
Sedan mars 2021 fungerar jag som kolumnist i tidningen Östnyland, lokaltidningen i min barndoms hemstad Borgå. I kolumnerna behandlar jag teman som politik, unga och vardagen idag, cirka var femte vecka. Du kan läsa kolumnen också här (bakom betalmur).
På min arbetsplats har vi just nu på gång en väldigt intressant diskussion om spelreglerna för distans- och kontorsarbete samt vilka arbetsredskap arbetsplatsen erbjuder och varför. Egentligen skulle vi tala om vilka av våra datorer som behöver uppdateras, men diskussionen satte igång en snöbollseffektiv av utvärdering kring hur vi jobbar och varför – en mycket hälsosam diskussion att ha på vilken arbetsplats som helst.
Det som förvånar mej i diskussionen är främst hur lite standarder, praxis och material det finns att gå på för så väl mej som representerar arbetsgivaren som för mina kolleger som representerar arbetstagarna. Varken fackförbunden, arbetsgivarorganisationerna eller forskningen har hunnit komma ikapp de frågor som vi ställs inför just nu, mitt i digitaliseringens och distansarbetets disruption.
Också när jag diskuterar med kollegor i samma och olika branscher får jag en uppsjö av svar och lösningar: vissa får alla tänkbara arbetsredskap men får inte påverka märken eller modelle, eller var, hur och när dom jobbar. Andra får välja både arbetsredskap och arbetsmiljö, men blir lättare ensamma eller har svårt att komma in i arbetsgemenskapen. Bäst verkar det gå för medelstora arbetsplatser som har gott om ekonomiska tillgångar: där kan man både vara flexibel och erbjuda en hög standard.
Min arbetsplats hör inte till de sistnämnda: vi är en relativt ny organisation som vuxit snabbt. Ofta har det känts väldigt skönt att vi blir tvungna, och får, sätta standarden själva, men i den här frågan märker jag att lite tydligare och mer uttänkt praxis från omvärlden skulle vara till nytta. Det känns inte befogat att reglera distans- och kontorsarbete allt för strikt efter att ha arbetat främst på distans i två år. Samtidigt känns det viktigare nu än någonsin tidigare att ge alla en arbetsgemenskap, samvaro och sociala kontakter. Om man då förväntas dyka upp på arbetsplatsen fysiskt så kan man förvänta sej att där finns vissa arbetsredskap som stärker ergonomin mer än den gör hemma, men hur mycket arbetsredskap är det värt att investera i om de splitternya elborden eller skärmarna står oanvända en, två eller tre dagar i veckan?
Trots de onekligen knepiga frågorna vi står inför är jag stolt över att hela vårt team gått in i diskussionen ärligt, öppet och med en lösningsinriktad attityd. Det är modigt att våga tänka utanför boxen och jag ser det som viktigt att vi alla också tar med oss vad vi lär oss i de här diskussionerna till framtida arbetsplatser där samma diskussioner behöver föras.
Ett jämlikt arbetsliv tar privatlivet i beaktande, och stöder orken och välmående med en bred palett av verktyg, från arbetsresor till ergonomi och aktiviteter utanför jobbet. Trots det ligger arbetsplatserna långt ifrån varandra idag när det kommer till att erbjuda såväl grundläggande material som förmåner. Kanske är det just du som kunde öppna upp diskussionen på din arbetsplats, och försöka leta fram en lösning som är genomtänkt och svarar på de behov som finns idag?