Det första jag kände när jag läste nyheterna om Rysslands invasion i Ukraina var en bottenlös maktlöshet, som följdes av en tomhetskänsla. Ingen förvåning, inte ens chock, utan bara en trötthet. Hur är det möjligt, att sådant här tillåts hända? Att det fortfarande, efter allt arbete för fred och trygghet i årtionden, startar nya krig? Jag drabbades ännu en gång av en stark vilja att bara sluta ögonen, blunda för det som händer och gå vidare med min dag som om inget hade förändrats.

Men när det gäller väpnade konflikter och krig finns det inga neutrala alternativ, inget utrymme för likgiltighet. Att blunda är ett aktivt val, ett val som har konsekvenser. Det jobbiga är att rätt få av oss har makt och medel för att direkt påverka just den situationen, så majoriteten av oss fastnar i ett mellanskede av att vara plågsamt medvetna om att fruktansvärda saker sker, utan att vi kan göra något åt saken.

Lite hopp finner jag ändå i att få ha ett jobb där demokratins bevarande och utveckling står i centrum. Även om vi inte kan lösa krisen i Ukraina, så vet vi att globalt sett har demokrati och ungas förutsättningar för att delta i den en stor betydelse för skapandet, upprätthållandet och utvecklingen av demokratin. Vi kan också vara extra stolta över FN:s resolution 2250: Unga, fred och säkerhet från början kom till i en bastu i östra Böle, Finland. Det ligger nämligen någonting i det: i samhällen där unga mår bra och tas med i beslutsfattandet, där finns det hopp om fred. Och speciellt finns där hopp om försoning, så att konflikter och krig kan få ett slut.

De unga generationen som växer upp idag kommer att minnas 2020-talets pandemitid som något som förändrade hur livet, vardagen och framtidsutsikterna ser ut. Men de unga i Ukraina kommer, förutom pandemin, att präglas av den rädsla som krig för med sej. Det här är en generation som växt upp med en global värld, full av möjligheter, och de kommande veckorna kommer att avgöra hur den världen kommer att bemöta dom. Vilka chanser dom ges till ett normalt, tryggt liv, till drömmar och framtidsplaner, är avgörande faktorer för Ukrainas framtid. Det kommer också att prägla hur Europa klarar konflikter nu och i framtiden. 

Långsiktigt, preventivt arbete över gränserna är det bästa sättet att förebygga konflikter. Krishantering börjar här hemma: hur värnar vi om vår demokrati, om kapaciteten inför en potentiell konflikt? Den akuta krisen i Ukraina tvingar oss alla att fundera på ett hurdant EU vi vill se, och en hurdan värld vi vill lämna åt kommande generation. Är det en värld där kriser och konflikter skyfflas under mattan och skuffas undan för att de gör oss obekväma, eller är det en värld som präglas av solidaritet över gränserna? Är det en värld där konflikter bara hanteras av statsledare, eller är det en värld där vi alla kan erbjuda plats för utbyte och framtidsutsikter länder emellan? Kunde vi alla kanske trots allt vara en del av lösningen?