Vi är inne på det tredje pandemiåret, vilket nog börjar kännas långt för vem som helst. Just nu verkar det regna in fler och fler allt mer otåliga diskussionsinlägg och kolumner som tangerar frågan om när och hur vi ska få ett slut på pandemin. Är det när vi alla individuellt bestämmer oss för det, är det ett politiskt beslut, eller är det en fråga om siffror? Och i så fall: vem av oss får bestämma, på vilken nivå fattas det politiska beslutet och vilka siffror ska vi stirra oss blinda på?

Ett konsensus börjar råda om att det inte finns något “gammalt normalt” att “gå tillbaka” till. Då blir det relevant att fundera på vart vi är på väg och var vi kommer att hamna, både som samhälle och som individer. Pandemin må påverka oss alla på olika vis, men jag vågar gissa mej till att den nog väckt insikter hos var och en.

Det är allmänt sett lite dålig stämning i samhället; det känns svårt att planera, jobbigt att drömma, och tillvaron präglas av oro: för den egna orken, för närståendes fysiska och psykiska hälsa, kanske en oro för samhällets kapacitet. Jag tror många tänker att det hade varit skönt att kunna lita på att någon har koll och fixar allt det här, men ju längre vi kommer desto mer inser vi att nog ingen riktigt vet de rätta svaren. Vissa tycker det är givande att söka syndabockar, andra försöker hitta en “vuxnare vuxen” och så finns det dom som tar hela världens alla bördor på sina axlar. 

Den största risken med den här sortens tänkande är att vi sätter oss själva, och andra omkring oss, i rollen som objekt i vårt samhälle och i våra egna liv. Om vi inte lyckas avbryta den tankebanan så finns det en risk att vi verkligen förblir objekt som påverkas av en pandemi, vars liv regleras av landets regering. Objekt som sitter och väntar på att nåt ska hända.

Eller kanske är det här som svaret ligger: Om ingen har de rätta svaren på vad vi ska göra med pandemin, hur vi ska komma ur den och vad som händer sen, så ger det oss alla en chans att ta stafettpinnen. Det må kännas motigt att planera och drömma, men jag tror att just nu är den bästa stunden för att fråga oss själva vad vi på riktigt vill med våra egna liv och med vårt samhälle. 

Hur ser ett bra, tryggt, givande och inspirerande arbetsliv ut? Hur mycket jobbar vi hemifrån och hur mycket jobbar vi på kontor? Vilken palett av arbete, hobbyer, tid med vänner och familj och tid för oss själva passar var och en bäst? Vilken roll har resor och stora evenemang i våra liv, i förhållande till tid på landet eller hemma med en god bok?

Och när och om vi har kapacitet till att ta hand om andra omkring oss, vare sej det är vår närmaste krets eller en större gemenskap, så ställs vi inför kanske den största frågan av alla: Hur kan vi ta hand om andra och göra en skillnad?

Pandemin kanske inte tar slut i någon av de bemärkelser vi tänker oss. Men vi ska inte låta det hindra oss från att förbättra stämningen i samhället i alla fall.