Maaliskuusta 2021 alkaen toimin lapsuuden kotikaupunkini Porvoon ruotsinkielisen paikallislehden Östnylandin kolumnistina. Kirjoitan kolumneja politiikasta, nuorista ja nykyajasta ruotsiksi noin joka viides viikko. Pääset lukemaan kolumnin myös tästä (maksumuurin takana).
Sedan mars 2021 fungerar jag som kolumnist i tidningen Östnyland, lokaltidningen i min barndoms hemstad Borgå. I kolumnerna behandlar jag teman som politik, unga och vardagen idag, cirka var femte vecka. Du kan läsa kolumnen också här (bakom betalmur).
För den som inte grävt i social- och hälsovårdens reformens djupaste administrativa skrevor och skrymslen kan det vara svårt att sätta fingret på när arbetet med reformen ens började. Men en sak är klar – det har alltid funnits brister och systemfel i vården, och landets politiker har alltid försökt lösa dom, i de flesta fall utan att lyckas. Nu drar det ihop sej till landets första välfärdsområdesval, en term som är lika intetsägande som valet själv för många av oss.
Hur vi än vänder och vrider på det så står vi ändå inför ett val där några av välfärdsstatens mest avgörande frågor står på spel, en fråga som på något plan tenderar att engagera oss alla. Vi har beslutat att upprätthålla ett system där vi med gemensamma skattemedel tar hand om varandras välmående, och vi är alla pinsamt medvetna om att vi sätter stora resurser på det utan att helt lyckas. Reformen vi har framför oss strävar efter att svara på åtminstone vissa av de frågor som finns, men det är nog sunt att inte ha alltför höga förväntningar.
Ämnet är viktigt, påverkar oss alla och valet tar plats om bara några månader. Vi får en helt ny administrativ nivå med en ny drös förtroendevalda som ska ta itu med ett av de större samhälleliga projekten vi sett på årtionden. Ändå talas det knappt om vilka beslut som ska fattas, vad de olika partierna vill och vem som ens ska ställa upp.
I mitt jobb stöter jag jämt och ständigt på modiga, nyfikna och ansvarstagande politiker och blivande sådana, men som tvekar inför just det här valet: jag vet ju inget om social- och hälsovården, den här reformen är så svår att greppa, och vad gör vi om ingen ens orkar gå och rösta? Den motfråga jag brukar ställa, som jag också vill ställa dej lyder så här: Om inte du ställer upp, vem ska göra det då?
Nu står frågor som vård på svenska, lågtröskeltjänster för den mentala hälsan, kortare operationsköer, fungerande vårdkedjor och jämlikt, respektfullt bemötande vid livets svåraste situationer på agendan. Och vem känner de frågorna bättre, än du och jag? Det här innebär ju en ypperlig chans att testa den representativa demokratins funktioner: att lita på att tjänsteinnehavare fixar fram informationen, så att vem som helst av oss kan sitta där vid mötesbordet, luta oss tillbaka på våra värderingar och våga fatta modiga beslut som gör en skillnad.
Jag tycker nämligen att det är precis just vi som inte ännu förstår social- och hälsovårdsreformens alla dimensioner, som borde sitta och fatta beslut. Så att vardagen, den där mänskliga dimensionen, och ansvarstagande för vad vi gör med våra gemensamma resurser, inte glöms bort i ett enda skede i processen. Om du håller med så tycker jag att det är dags att ta kontakt med ett parti som passar dej och ställa upp, engagera dej i någon annans kampanj, eller åtminstone förbereda dej på att gå och rösta i januari. Ta med så många du känner, planera in valkaffe och njut av att få vara med och skriva historia.