Vi finlandssvenskar vet i största allmänhet väldigt bra vad det handlar om att tillhöra en minoritet. Vi kan räkna upp exempel på situationer där det innebär problem – släktingen som inte fick vård på svenska, brist på svenska service vid centrala tjänster, tråkiga kommentarer från majoritetens håll. Vi kan också räkna upp fina exempel på hur gemenskap och nätverk kan blomstra, hur kultur mitt i majoritetskulturen, med musik, teater och litteratur på svenska, kan stärka vår identitet, berika våra liv och ge oss alla som kan ta del av den något alldeles extra.

Däremot är vi är inte den enda språkliga och kulturella minoriteten i Finland. Trots alla motgångar och utmaningar är vi de facto den minoriteten som har bäst skydd och mest rättigheter, och det är ett privilegium i sej. De rättigheterna ska vi hålla fast vid och bevara, och arbeta för att stärka ytterligare där det inte fungerar. Men i samma veva kunde vi gott se oss omkring och fundera på hur vi bemöter andra minoriteter i den processen.

Just nu håller justitieministeriet på att ta fram ett nytt nationellt språkpolitiskt program. Regeringens målsättning med det nationella språkpolitiska programmet är att skapa ett program som tar i beaktande andra språk än de talade nationalspråken, speciell de tre samiska språken, romani, karelska och teckenspråken. Programmet ska svara på de olika utmaningar som språkgrupperna har, så som språkens livskraft, förverkligandet av språkliga rättigheter och möjligheter att använda språken. 

Trots det finns det en stor risk för att landets minoritetsspråk, och därigenom också -kulturer, som vi vet, kommer att hamna i skymundan än en gång. Justitieministeriet har satt upp en snabb tidtabell, med en intern målsättning om att skapa ett “kort och koncist” strategiskt program där man uttrycker statens “vision” angående språkpolitiken. Därav finns det finns minimalt med resurser reserverade, vilket rimmar illa med regeringsprogrammets målsättningar.

Det nationella språkpolitiska programmet tas fram av en rad experter, många med koppling till just svenskan i Finland. Så här har vi vår chans att engagera oss: I stället för att vara rädda för att en eventuell starkare ställning för de tre samiska språken, romani, karelska och teckenspråken skulle vara bort från svenskan, borde vi modigt våga se hur också vi finlandssvenskar kan vinna på att språklig och kulturell mångfald bevaras och förstärks. Rätten till sitt eget språk och sin egen kultur är inte en självklarhet, inte här, och inte någon annanstans. Den rätten är lika viktig för varje individ, oavsett hur få eller hur många som hör till den gruppen. 

Vi om några borde väl förstå vikten av att stärka den rätten också för våra vänner från de nationella minoritetsspråksgrupperna.