Om inte penningspelen hade varit en så stor marknad, hade vi månne haft det rika och mångsidiga civilsamhälle vi har idag i Finland?

Eventuellt inte. Frågan om hur civilsamhället ska finansieras är en evighetsfråga i många länder, inte minst i Finland. De flesta medborgare ser positivt eller väldigt positivt på åtminstone en del av de tjänster och verksamheter som föreningar och organisationer erbjuder, men när det är dags att ta fram plånboken är det fler som tvekar. Vi vill ju gärna ha idrottshobbyer, hembygdsdagar, rena nålar för drogberoende, stöd för hemlösa och intressebevakning för studerande, och räknar med att allt det finns till. Samtidigt är vi också vana att den verksamheten finansieras helt eller åtminstone delvis av någon annan. 

Och någon annan i det här fallet – vem är det då? En del av civilsamhällets finansiering kommer visserligen från skattepengar, speciellt lokalt sätt, men en betydande del av speciellt den långsiktiga finansieringen för allt från patientorganisationer och välgörenhet till senior-, barn- och ungdomsverksamhet kommer från Veikkaus, som år 2017 skapades genom en fusion av dåvarande Veikkaus Ab, Penningautomatföreningen och Fintoto Ab. 

Det är väl bra, kan man tänka, att pengarna från spel går till goda ändamål och att man kan finansiera viktig verksamhet utan att gräva i skattebetalarnas fickor. Dessutom har det i långa tider gett en viss trygghet till tredje sektorn – oavsett vem som sitter i regeringen eller vilka nedskärningar som görs så är Veikkaus-pengarnas omfattning ungerfär lika stor. Och så är det ju viktigt att företaget som organiserar spel vill jobba på ett ansvarsfullt sätt.

Den här monologen har den som jobbat vid en eller annan av de många organisationer som Veikkaus finansierar hört, kanske till och med flera gånger, under olika middagar och utfärder till Veikkaus representationsstugor. Veikkaus är en erfaren och aktiv lobbare. Och för att vara ärlig är de flesta organisationer som gynnas av Veikkaus dåliga på att säga ifrån, eller informera sina styrelsemedlemmar och anställda om hur Veikkaus med sin “bekanta dej med vår verksamhet”-monolog skiljer sej från andra intressenter.

I Finland är alltså de organisationer som jobbar mot spelmissbruk beroende av att spelmissbrukare fortsätter spela, för att inte tala om alla organisationer som på ett eller annat sätt kunde aktivt jobba emot spelmissbruk, men nu inte kan eftersom deras finansiering hänger på att vissa människor är beroende av penningspel. Det är nämligen bara halva sanningen att så gott som alla finländare spelar – de som spelar, och finansierar, mest, är nämligen inte alls lika många, och inte heller är det rika människor som sätter sina fyrk på skraplotter och spelmaskiner.

Som följd av koronapandemin och efterlängtad, strängare lagstiftning för att minska spelberoende står nu tredje sektorns finansiering på spel, då Veikkaus-vinsterna inom de kommande åren förväntas sjunka. Det verkar finnas konsensus om att upprätthålla ett rikt och aktivt civilsamhälle, men på vems bekostnad ska vi göra det i framtiden?