Snart är det dags för skolstart under pandemin nummer 2. För många innebär det en ny skola, ny studieplats, ny studieort eller en fortsättning på studier eller skola som inletts eller till stor del levts under pandemin. För nån är höstens början mer tung än spännande, om studieplatsen uteblev eller skolan inte lockar.

Samhällsdiskussionen kring unga har om möjligt varit mer polariserad än någonsin under det senaste året. Fler och fler unga mår sämre och sämre så väl av ökande press från studie- och arbetslivet som av pandemins påverkan på sociala relationer och den egna privatekonomin i ett känsligt livsskede. Samtidigt haglar kritiken gentemot alla som går på festivaler, reser och rör på sej aktivt, av vilka en proportionellt sett stor del är unga.

Missförstå mej inte, att bete sej ansvarslöst är inte okej och det är berättigat att kritisera dem som inte tar andra och pandemin i beaktande. Men alla som beter sej ansvarslöst är inte unga, – och alla unga beter sej inte ansvarslöst. Var gränsen går är inte heller alltid lätt att veta, för alla som smittats eller blivit utsatta för smitta har knappast själv sökt sej till riskerna, utan litat på att arrangemangen och rekommendationerna fungerar. 

Att kunna och våga lita på samhället omkring oss är en ganska central del av så väl början på livet som den tid vi lever i just nu. Den här hösten är det många unga som behöver olika former av stöd från samhället och från sina närmaste. Men vem vet bäst vad som behövs? 

Är det regeringen, som på sin presskonferens för unga och studerande erbjöd främst orkekramar, istället för att besvara önskemål om såväl flexibilitet i studierna och studiestödet som utökade tjänster för välmående? Är det den oroliga föräldern som plötsligt vaknar till vad mental ohälsa kan innebära? Är det den arga gubben i kommentarsfältet på sociala medier som ondgör sej över hur dagens ungdom förstör allt med att vilja prata om känslor och identitet? Eller är det månne så, att varje ung person, precis som alla andra, själv har bäst koll på vad hen behöver?

Det har säkert aldrig varit lätt att vara ung, och många verkar ha en känsla av att det inte ska vara lätt i fortsättningen heller. Men är det ett relevant (mot)argument, eller ens en relevant synvinkel, i diskussionen om ungas välmående just nu? Vad har vi att förlora på att försöka göra det lite lättare, försöka skapa lite mer välmående och lyssna på unga såväl på individnivå som på ungdomsorganisationer och deras representanter? Vem vinner på att tro att någon annan vet bäst, om var man ska studera, hur man ska få pengar, hur man ska börja må bättre eller hurdana sociala kontakter man ska våga ha? 

Kanske föga överraskande skulle jag personligen gärna se att vi blir bättre på att behandla också unga som individer, såväl när vi utformar samhälleliga funktioner som när vi i familjer och kompiskretsar erbjuder stöd och råd. Om vi alla sträcker till så kanske lite fler unga får en givande skolstart eller mellanår i år, trots allt.