I mars i fjol satt jag som så många andra i Finland och resten av världen och diskuterade med mitt team kring hur vi skulle bära oss åt då vi började jobba på distans. Visst hade vi alla gjort enstaka eftermiddagar från biblioteket, kanske jobbat hemifrån för att koncentrera sej bättre på ett större projekt av något slag eller jobbat från tåget på väg mellan möten och evenemang. Och till skillnad från många andra arbetsplatser hade vi redan tagit i bruk diverse digitala verktyg och till och med haft videosamtal inte minst med kolleger i andra städer och länder.

Men vår vardag kretsade ändå kring livet på kontoret – kring att vid sidan om jobbet alltid ha någon att prata och bolla med, att koka kaffe och gå på lunch. Många bra idéer och relationer på arbetsplatsen, som behövs för att utveckla projekt, orka och trivas, de uppstår ju just vid kaffekokaren eller på väg tillbaka från lunchen. Meningsfullheten på en starkt värdebaserad arbetsplats kommer från att göra en skillnad, tillsammans. Speciellt på ungdomssektorn och i tredje sektorn överlag, så är det sällan med lönerna vi kan konkurrera, utan det handlar om trivsel, gemenskap och att kunna erbjuda en meningsfull och fungerande vardag.

Så vad gör man som chef, när en så gott som avgörande del för arbetets resultat, anställdas välmående och hela verksamheten faller bort till följd av en pandemi? Min första strategi var att vi måste sätta ett slutdatum, en deadline för när vi planerar att återgå till normala förhållanden. Det skulle kunna hjälpa folk att orka och hitta lösningar. Nå, med facit på handen vet vi att den strategin blev gammal fort. 

De andra strategierna vi testat har dock fungerat bättre. Nu känns en del av dem så självklara, att jag har svårt att minnas en tid utan de strukturer vi byggt upp. Vi har insatta gemensamma kaffepauser med och utan planerat (roligt!) program, överenskommit om arbetstid som används helt och hållet för det egna välmåendet och stöd för bättre och mer ergonomiska arbetsredskap också hemma. Vi har gjort upp detaljerade spelregler för när och hur vi håller kontakt med varandra, både för att garantera arbetsro och för att garantera gemenskap. Att ta hemmet, vardagen och privatlivet i beaktande har blivit en självklar del av planeringen på alla plan i organisationen.

Visst hade vi – och många andra arbetsgivare – redan strukturer för att stärka arbetsvälmåendet redan innan pandemin, men jag vill påstå att pandemin har tvingat oss att tänka utanför boxen och förhoppningsvis sätter den här tidsperioden sina spår i arbetslivet och i ledarskapet också på positiva sätt. Det är helt enkelt omöjligt att blunda för det faktum att jobbet är en del av resten av livet, varken mer eller mindre. Tillsammans med coronapandemin kunde då gärna styvt ledarskap och oflexibla lösningar äntligen få gå till historien, och ersättas med ett helhetsfokus på människan som den ovärderliga resurs hen är – både i sitt eget liv, på arbetsplatsen och i samhället överlag.