I dagens Slaget efter 12 (areena.yle.fi/1-4595069) diskuterade jag, Outi Ruishalme från Föreningen för hälsa i Finland och Rasmus Anderssén från Suicide Zero Finland den ständigt ökande andelen människor som begår självmord i Finland, och vad som kan, och måste, göras åt det.
Mental ohälsa kommer i många olika former. Det kan vara konstant smärta, eller att inte känna någonting alls. Det kan vara statiskt eller ett oändligt hoppande mellan två extremer. Paralyserande eller aktiverande. Eller vad som helst där emellan.
Faktum är att mental ohälsa kommer i så många olika former, att största delen av oss går igenom någon form av det under livet. Och precis som en höstsnuva kan det gå över snabbt genom att vila och ta det lugnt, eller leda till åratal av verkningar och bieffekter om man t.ex. behandlar den fel. Den stora skillnaden är att steget att gå till läkaren med en jobbig flunssa som inte går över är lågt, att prata om det med folk omkring sej är lågt. När någon halvbekant frågar hur det går svarar man lätt att “jo, känner mej lite flunssig, men…”, men det är sällan man hör “jo, är lite deprimerad, men…”
Där måste vi få en ändring till stånd. Det måste vara lätt för alla att prata om mental hälsa och ohälsa med folk omkring sej, och samhället måste se till att tjänster för psykiskt välmående är tillgängliga och har låg tröskel. Vi behöver en garanti för psykoterapi, dels tillgängligheten men också priset. Vi behöver personal på alla branscher som gått kurser i första hjälpen för mental hälsa. Vi behöver vuxna kring våra barn och unga som kan prata om hur det är att må psykiskt dåligt, och trygga miljöer där vem som helst kan prata om hur den mår utan stigma och rädsla för utanförskap.
Och vi behöver en nationell plan för att preventivt motarbeta mental ohälsa och självmord. Det här är vårt allas och hela Finlands problem.
—
Päivän ruotsinkielisessä radioväittelyssä Slaget efter 12:issa (areena.yle.fi/1-4595069) keskustelin tänään Outi Ruishalmen (Suomen Mielenterveysseura) ja Rasmus Anderssénin (Suicide Zero Finland) kanssa jatkuvasti nousevista itsemurhaluvuista ja mitä niille voidaan, ja pitää, tehdä.
Mieleterveysongelmat tulevat monissa eri muodoissa. Voi olla kyse jatkuvasta kivusta tai turtuneisuudesta. Se voi olla staattista tai jatkuvaa hyppimistä kahden ääripään välillä. Lamaannuttavaa tai aktivoivaa. Tai ihan mitä vaan siinä välissä.
Faktaa on se, että mielenterveysongelmat tulevat niin monissa eri muodoissa, että isoin osa meistä kärsii niistä jossain kohtaa elämässä. Samalla tavalla kuin flunssa, ne voivat mennä ohi suhteellisen nopeasti levolla ja rauhoittumisella, tai ne voivat johtaa vuosien sivuvaikutuksiin ja huonovointisuuteen. Isoin ero on se, että kynnys käydä lääkärille vähän pahemman flunssan vuoksi on matala, ja siitä puhuminen ympärillä olevien ihmisten kanssa on yleensä helppoa. Kun puolituttu kysyy kuulumisia vastataan helposti että “noh, vähän flunssainen, mutta…”, mutta harvemmin kuulee “joo, vähän masentunut, mutta…”
Meidän on tehtävä muutos. Ympäristön täytyy olla vastaanottava mielenterveydestä ja sen ongelmista puhumiseen. Yhteiskunnalla on velvollisuus varmistaa, että mielenterveyspalvelut ovat saavutettavia, matalan kynnyksen palveluita. Tarvitaan psykoterapiatakuu, sekä saatavuuden osalta että hinnan osalta. Mielenterveyden ensiaputaitojen tulee olla vahva osa koulutusta kaikilla aloilla. Meillä lapsilla ja nuorilla on oikeus luotettaviin aikuisiin, jotka osaavat puhua mielenterveysongelmista sekä turvallisiin tiloihin, joissa kuka tahansa voi puhua omasta voinnistaan pelkäämättä stigmatisointia ja ulkopuolisuutta.
Tarvitaan valtakunnallinen strategia mielenterveysongelmien ja itsemurhien ennaltaehkäisemiseksi. Tämä on meidän kaikkien ja koko Suomen ongelma.
Bicca Olin - 231 