Last week HBL, the biggest Swedish-speaking newspaper in Finland published a column which strongly compared LGBTQIA+-people to incels. With regard to that column I wrote a letter to the editor which can be read here (in Swedish). Below you can also read the full text. Because as great as it is, that LGBTQIA+ is being more and more included as the normal part of life and society it is, there is no reason to mix up the abbreviation for sexual- and gender minorities with just any group in society that you think needs more visibility. As a matter of fact, sexual- and gender minorities never have been and never will be an issue in society. And incel is definitely a problem, thus, keep them separate. Incels are not a sexual minority.

Med anledning av såväl Jan-Erik Andelins krönika (HBL 9.8) som den diskussion som fortgår i diskussionsforumet på Facebook, finns det en del begrepp att klara upp.

Andelin inleder med att påstå att “bokstavskedjan över sexuella minoriteter är uppe i 14 bokstäver”. Förutom att det här inte är sant (de vanligaste använda kombinationerna är mellan 4 och 7 bokstäver, och till och med i den 14 bokstäver långa abbreviationen som Andelin syftar till är bara 6 av bokstäverna beteckningar föe sexuella läggningar som avviker från majoritetens), så är det problematiskt och helt omotiverat att lyfta upp det i krönikans kontext. Genast i ingressen ställs sexuella minoriteter och könsminoriteter, samt den positiva synlighet som de har fått under senare år, mot det faktum att singlar i högre grad upplever ensamhet än andra. Vad är det skribenten vill åstadkomma med den här högst iscensatta motsättningen? Hbtiqa-personer, regnbågspersoner, har inte något att göra med en diskussion om när ensamhet leder till terrordåd.

Det ämnet är också extremt långt ifrån Facebookinlägget där diskussionen startade, om huruvida en person som till följd av grav förlossningsdepression dräper sitt nyfödda barn behöver en lagparagraf för det, huruvida den borde vara könsneutral och ifall detta inte bara kan lösas med en rättspsykologisk undersökning som berättigar det här eventuella lindrigare straffet. Kopplingen till eventuella brott som begås på grund av sjuklig ensamhet är närvarande, men att som samhällsfenomen jämföra dessa två, är nog närmast en skymf mot alla som lidit och lider av förlossningsdepression.

Andelin skriver ändå om det terrorbrott i Toronto, Kanada, där en person tog livet av 10 personer med motivation som kopplades till incel-rörelsen. Incel, en extrem kombination av att inte få ha sex med andra, tro sig ha “rätt” till sex, och i något skede bli så sjuk av sin situation att man tar till terror, är ett samhällsproblem och ett individuellt problem som inte kan eller ska kopplas till en diskussion om de mänskliga rättigheter och den ställning sexuella minoriteter och könsminoriteter har.

Personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter är inte samhällsproblem. Incel är inte en sexuell läggning som avviker från normen utan snarare ett uttryck för en destruktiv mansnorm tagen till ytterlighet. Att dra paralleller mellan att vara singel, vara ensam och vara incel eller ha risk för att bli det, är också helt ogrundat, samt avnormaliserar det faktum att de allra flesta människor i dagens västvärld är singlar åtminstone i något skede av livet, ofta fler gånger. Att vara singel är inte heller ett samhällsproblem, och att vara ensam gör dig inte till ett sådant.

Andelin påstår också att “vi har ett samhälle som ser allas rätt till accepterat och tillfredsställande sex som självklarhet”. Det har vi inte. Men förhoppningsvis närmar vi oss ett samhälle där sex med samtycke mellan vuxna är okej, oberoende av sexuell läggning eller kön. Ledordet är rätten till att samtycka till sex, inte rätten att ha tillfredsställande sex. Det är ingen mänsklig rättighet, och inget samhället kan gå i god för. I sådana fall hade TE-tjänsterna nog ordnat kurser för att hitta g-punkten eller gå på dejt, och det gör de inte.

Om Andelin faktiskt hade velat diskutera ensamhet och hur det i kombination med andra faktorer kan leda till att individer begår våldsbrott, så hade han kunnat göra det utan att ens nämna bokstavskombinationer, sexuella minoriteter och könsminoriteter, eller barnadråp för den delen. Att dra paralleller till hbtiqa+-personer är utöver direkt fel, även att plocka poäng genom att såra redan utsatta personer. Varför? För att krönikan i sitt nuvarande tillstånd antyder att det finns något som är fel, något som är ett problem, och något som är gemensamt och borde lösas för att ifrågavarande människor ska passa in i samhället. Och med all den forskning, fakta, kunskap och expertis, som bara är en googling borta, så borde ingen behöva fumla runt bland begreppen och såra minoriteter bara för att kunna lyfta upp ett visst problem.

Svaret är att nämligen att, nej, varken ensamma, singlar, eller incels behöver en egen bokstav i bokstavskombinationen som betecknar identitet och rättighetskamp för regnbågspersoner. Däremot behöver vi en faktabaserad samhällsdiskussion om hur vi kan bekämpa olika slag av ensamhet, destruktiva normer och förebygga skadlig extremism.

Bild: HBL/Wilfred Hildonen