VEM BICCA?

Suomeksi

Året är 2001. Jag går första året i dagklubben och ska fylla 3. Till den här tiden förknippar jag starkt en viss diskussion som jag och en av klubbens ledare ofta hade.

Jag: “Jag tänker aldrig fara till skolan!”

Ledaren: “Du måste, alla går i skola”

Jag: “Nej! Mommo säger att man inte måst göra nåt annat än dö!”

Ledaren: “Bicca hej, skolan gör dej gott och också du måste fara dit”

Jag: “Nej! Jag vill inte! Det är fel att tvinga barn att sitta still!”

Diskussionen fortsatte. Jag hade aldrig varit i skolan, men redan då motsatte jag mej all sorts tvång. Den här diskussionen tänker jag på, när folk frågar hur jag blev intresserad av att påverka. Det kan dock vara värt att nämna att min uppfattning om skolan förändrats sedan dess.

I lågstadiet ville jag göra något åt den dåliga skolmaten, de orättvisa ordningsreglerna och de inkompetenta lärarna. Under högstadietiden förargade de icke-existerande påverkningsmöjligheterna, lärarna och igen en gång – ordningsreglerna. Jag var stamkund bakom rektorns dörr, ibland som mej själv och ibland i egenskap av ordförande för elevkårsstyrelsen.

I åttan blev jag invald i Borgå Ungdomsfullmäktige. Staden hade just dragit in ungdomsfullmäktiges översättningstjänster, och därmed valdes jag till översättare. Hela verksamhetens tvåspråkighet var hotad, och att upprätthålla den blev mitt första stora mål i ungdomsfullmäktige. Vid den tiden kunde jag just ingen finska, och för mej var det viktigt att man kunde delta i verksamheten på båda inhemska. Under åren i ungdomsfullmäktige representerade jag Borgås unga i stadens byggnads- och miljönämnd, samt i en mängd olika arbetsgrupper och projekt.

Ibland planerade vi graffititävlingar, ibland motsatte vi oss i samlad trupp stadens centralköksprojekt.

Kring samma tider i skolan var jag med och grundande en skoltidning och så väcktes elevkårsstyrelseverksamheten till liv.

Mot slutet av grundskoletiden, våren 2014, hamnade jag inför en ny möjlighet. Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS höll sitt årsmöte i min hemstad det året, och jag var där för att hålla Borgå ungdomsfullmäktiges och skolans elevkårssyrelses hälsningar, och plötsligt blev jag invald i styrelsen. Jag hade ingen aning om vart jag hamnat, mitt medlemskap i förbundet hade trätt i kraft bara ett par dagar innan, och jag blev ombedd att ställa upp i styrelsevalet först på plats. För tillfället sitter jag i ifrågavarande styrelse för fjärde året i rad, nu i egenskap av förbundets heltidsarvoderade ordförande. Och de här senaste åren har innehållit både ett och annat.

Via FSS har jag hamnat in i många olika påverkningsorgan, där jag representerat unga, studerande, yrkesstuderande och en språkminoritet. Under åren har jag samlat på mig erfarenhet från bland annat Finlands Ungdomssamarbete Allians likabehandlingsarbetsgrupp, Finlands FN-förbund styrelse, Finland i Europas styrelse, Sommargymnasiesamfundets styrelse, OBESSU:s (Organising Bureau of European School-Student’s unions) arbetsgrupper, samt i en mängd projektarbetsgrupper mellan finlandssvenska-, studerande-, och internationella organisationer.

Någon gång under år 2015 började Helsingfors locka mer och mer. Jag saknade friheten med att bo i en stor stad, kortare väg till flygfältet och internationella representationsuppgifter, samt en möjlighet att lite lättare kunna kombinera skolan med alla olika förtroendeuppdrag. År 2016 inledde jag med att vakna i min första egna lägenhet. Att flytta hemifrån som minderårig innebar en massa strul, nedvärderande tjänstepersoner på olika ställen, dålig kundbetjäning och en enorm mängd byråkrati. Jag irriterade mej på hur folks attityd förändrades så drastiskt efter att mitt personskyddssignum avslöjat att jag inte ännu fyllt 18. Hur minderåriga behandlas blev sedan ett tema som jag ofta lyfter fram i politiken.

Minderåriga är inte någon slags andra klassens medborgare, och barndom och ungdom ska inte vara ett väntrum för resten av livet.

Men trots allt, blev flytten ett av de bästa besluten i mitt liv.

Flytten till Helsingfors hade egentligen redan börjat före min mandatperiod i FSS styrelse, när jag sökte till Helsingfors för att studera till medieassistent, andras råd till trots. Andra stadiet intresserade mej inte överhuvudtaget, men medieassistent kändes som den minst dåliga lösningen. På våren av det andra läsåret stod jag mellan att endera avbryta studierna eller studera färdigt ett halvt år tidigare – skolgången passade verkligen inte mej. Jag valde ändå alternativ nummer två, och precis före julen 2016 drog jag på mej både medieassistenthatten och en studenthatten som markerade dimissionen av min dubbelexamen. Trots att då skolan aldrig varit min grej, har praktikperioderna på Hufvudstadsbladet, Yle Kioski och Yle X3M varit givande och lärt mej viktiga saker som har kommit till nytta senare i livet.

Efter dimissionen gjorde jag ett vikariat på min tidigare sommarjobbsplats vid Rikhardsgatans biblioteks barn- och ungdomsavdelning. Därutöver har jag trivts på lokaltidningen Östnylands ungredaktion, där jag var med och skapade innehåll en gång i veckan i tre år med ett helt fantastiskt team. Sedan trivdes jag också på Yle X3M, som var min första sommarjobbsplats, och där jag lärde mej massor om mediebranschen, och på Svenska Yles arkiv, den arbetsplats som öppnade möjligheten att flytta hemifrån. Lite överraskande på min resumé finns också på Designmuséet i Helsingfors, där jag lärde mej om en bransch som jag först trodde var långt ifrån min egen verklighet, men sist och slutligen är ju även design och att sprida information ett sätt att ändra världen.

När jag inte gör politik, så lever jag lyckligt i Kronohagen i Helsingfors med min härliga förlovade, och njuter av god mat, roliga satiriska politikprogram, intressanta böcker samt mina fantastiska vänner och familj.

Att resa, fotografera och skriva hör fortfarande till mina viktigaste hobbyn, och hör till de saker som får mej att chilla lite.

Varför gör jag då allt det här? Jag vill se en värld som blir bättre varje dag, genom samarbete. En värld som är modernare och smartare och respekterar mänskliga rättigheter och naturen, så att precis alla kan leva ett tryggt och lyckligt liv där de vill. Världen förändras på alla plan; i skolorna och hemmen där man fostrar människor, på arbetsplatserna där man garanterar likabehandling och erbjuder så många som möjligt ett jobb som passar just en och ens egen livssituation, i medborgarorganisationer där alla olika grupper blir hörda, i det samhälleliga beslutsfattandet där lagar skrivs och korrigeras så att ssamhället kan gå framår och utvecklas, och samtidigt bekämpa både diskriminering och klimatförändring. Det här är inte något man gör för sitt eget namns skull, det är för värderingarna. Fast no joo, inte skadar det ju att ha ett namn heller.

Jag trivs i tredje sektorn, och vill även i fortsättningen fungera internationellt. För mej är det viktigt att kunna jobba för politiska mål som jämlikhet, kvalitativ och rättvis utbildning samt att förbättra ungas och allas påverkningsmöjligheter. På kort sikt hör någon slags fortsatta studier till framtidsplanerna, och jag vill fortsätta påverka endera i föreningsvärlden eller på annat håll i kommunikationsuppgifter.

Fram tills sommaren 2019 fungerar jag som ordförande för Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS. Under våren 2019 kandiderar jag i riksdagsvalet, och du kan läsa mer om kampanjen här. Ta kontakt om du har frågor eller tankar du vill dela med dej av.